Mount Everest är bara småsten...

I den världen lever jag, nu.. Mitt mål är stjärnorna och jag har sagt det många gånger förr.. det finns inga hinder bara lösningar. Behöver visserligen göra mitt bästa för att se det så nu också.. det är svårt, men det ska gå.


Just nu, ligger stjärnorna ruskigt långt bort, ja.. mount Everest är bara småsten, skyskraporna småspik.. men ändå är dem ruskigt långt borta..


Jag blev petad i måndags! Jag är inte uttagen i Landslagstruppen längre... världen rämnade, minst sagt..


Jag har tidigare känt mig ganska säker, kanske lite oförskämt säker. Jag har rest i min egna, fina rymdraket mot stjärnorna. Styrt kosan ut i rymden bland månar å planeter mot den starkaste stjärnan av dem alla.. själv i mitt stora äventyr, men min bästa vän - rugbybollen var med. Plötsligt hände det som inte fick hända: i ett samtal släcktes stjärnorna, det blev mörkare än nattsvart.. och rymdraketen sprängdes,... jag svävade tyngdlöst utan mål..


Jag visste inte vart jag var, vart jag ville, vad som skulle hända.. jag kramade min boll och grät.


På sätt och vis svävar jag än i ovisshet, men det har blivit lite ljusare och luften har blivit lättare att andas. Jag kanske ska göra mig berädd på landning..


När jag landat, ska jag återigen ställa mig stadigt på jorden, blicka himlen.. jag vet att det stjärnan finns, den med den stora, feta VM-flaggan nedstucken. Jag ska återigen ta sikte.. bygga en ny raket, ingenting kan stoppa mig!


Jag älskar gymmet, älskar löpträning.. och rugby är verkligen det allra bästa jag vet! Tiden börjar bli knapp, men jag ärminst sagt redo att göra allt.. och lite till.. och vill nån hjälpa till, så häng på. Jag har ytterst sällan fått vara bra, än mindre bäst.. min chans kommer, det vet jag.. och jag ska vara redo och taggad till tänderna..

Så fort tårarna slutat rinna, då ska jag göra mig redo för nästa färd.. inga hinder är förstora

- Det finns bara möjligheter!