Tur eller skicklighet.

Vet inte vilket som är mest troligt men återbesöket på röntgen och hos ortopeden gick fint. Några bilder togs å fingret låg precis likadant som det gjorde före dessa 660min (två veckors) rugbyträning/match..
Till alla som tvekat på att detta varit en god ide. Säg vad ni vill, jag står på min sida å vet att jag kan det jag kan. Känner jag att det funkar att spela med brutet finger så säger jag det för att jag vet att det kommer att funka.. Nu har jag gjort det vid två tillfällen och båda har gått lysande!
Känns snarare som en tur-grej, för mig.. 2008 var jag med å vann beachturneringen med 5dagar gammalt fingerbrott. 2009 var jag med å vann över fjolårets mästarinnor med 7dagar gamalt fingerbrott.. Det ni.
För det fenomen att komma hel å vältränad till ett stort mästerskap, verkar ju onekligen inte ge mig ens ett gruskorn av tur.. kanske borde bryta ett finger i förebyggande syfte nästa gång det vankas mästerskap.
Lite som Jone Tawake, rugbyspelaren som amputerade sitt brutna, inflamerade finger.. för att kunna spela VM.. Jag förtår tanken.
Ta´t lugnt, jag förstår honom men spelar hellre med 10fingrar ändå . Jag ska vara lite rädd om fingrarna i fortsättningen, tror jag.