Ett besök hos tandläkaren.

Det här med skador är ju inget vidare roligt kapitel. Efter varje match eller läger är mamma snabb med att fråga hur jag mår och om jag har skadat mig någonstans.. Senaste skadan jag var med om var på landslagslägret i Norrköping i januari då jag lyckades krocka med min kära landslagskamrat Ninni, hennes panna mot min mun. Hon körde på som vanligt (tuff som hon är) medan jag fick sätta mig vid sidan av planen ett tag för att kolla att alla tänder var på plats. Tandskyddet var på, såklart, men ändå var det en sådan rejäl smäll att framtänderna kändes en aning bakåttryckta. Ingen fara tänkte jag i början, men när jag sedan en vecka senare såg att min ena framtand började bli brun var det dags att ringa tandläkaren. Tanden var död och hon borrade ett hål på baksidan för att ta ut nerven, spola rent och fylla på med antibiotika. Så igår var jag hos tandläkaren igen för att ta bort antibiotikan och rotfylla den, vilket inte var någon vidare upplevelse... Men det är sådant som händer när man spelar en sport som rugby. Det kommer med sporten liksom... Mamma är inge vidare förtjust i det dock men såg en ljusning när jag (eller Anna-Lena kanske jag ska säga?) för två säsonger sedan lyckades bryta benet i semi-finalen mot Trojan. "Men nu ska du väl inte fortsätta spela rugby efter den här stora skadan?" Tjena.